Åh herremingud!
Jag kontaktade en privatklinik i Malmö för en dyskalkyliutredning idag, deras plan lät jättebra och seriös. För den digra prislappen 11 600kr för en dag! Jag fullkomligt vägrar betala det priset för en utredning jag som skolelev har rätt till. Eftersom skolans specialpedagog inte ville hjälpa mig av den anledningen att min lärare i matte och fysik tycker att jag är för duktig för att kunna vara sifferblind valde jag att gå till rektorn och fråga om hjälp och vägledning. Som kuriosa sa sköterskan på kliniken att man visst kan ha C i första mattekursen eftersom man haft gott om tid på sig i högstadiet att utantill memorera, i gymnasiet är det betydligt svårare. Rektorn var ganska förvirrad när det kommer till dyskalkyli, han frågade om jag förstod att 17.30 är senare än 17.25 vilket fick mig att behöva andas djupt ett par gånger. Bara för att jag har problem med siffror betyder inte det att jag är efterbliven!
För det värsta är att vissa har sett på mig som om jag är lat eller dum i huvudet. Att jag vill slippa anstränga mig eller helt enkelt är mindre begåvad. Men om jag nu har dyskalkyli är jag inte mer korkad än en dyslektiker som har svårt att läsa. Ingen av dem på gymnasiet har en aning om alla de timmar i högstadiet jag kämpade och kämpade dagligen med näsan i matteböckerna för att jag vägrade acceptera att jag inte förstod. All frustration som uppstår när man verkligen försöker och vill förstå men möts av en rymd av förvirring.
Nu ska jag i varje fall försöka sova trots den enorma olusten inför provet i morgon. Natti natti